Det är inte kungadöme eller republik, det är inte antalet politiska partier eller skattetryck som mäter ett lands kvalitet. Det är graden av respekt för människovärdet som betygsätter ett lands, en regims demokratiska halt.

Ingen debatt och opinionsbildning, ingen observans bland medborgare och beslutsfattare är således viktigare än den att sträva efter och upprätthålla respekten för varje individs lika och okränkbara värde. Rätten till liv måste vara fundamental. Den är inskriven i FN:s charter men det är inte det samma som att den gäller och är ledstjärna i det alldagliga livet, i vetenskapens verksamhetsområden, i regeringars propositioner eller ens i vårt eget tänkande.

Mänskliga fri- och rättigheter, respekten för allas lika värde blir lätt uttryck eller paradfraser som nyttjas i allehanda dokument och i synnerhet i mer högtidliga sammanhang. Ofta appliceras dessa internationellt erkända och omfattande uttryck på verkligheter som finns fjärran, på länder och beteenden över vilka vi själva svårligen eller omöjligt kan ha någon påverkan. Måhända är det ett sätt att ta sig ur egen nationell vånda, rikta uppmärksamhet mot andra, och slippa en påträngande och svår debatt. Det kan under alla omständigheter hävdas, menar jag, att uppmärksamheten, den varsamhet som krävs för att människovärdet inte ska kränkas, har inte hållit jämna steg med den så kallade utvecklingen.

Det säger sig självt, att det inte går att orda om eller att formulera tankar och krav runt respekten för människovärdet och rätten till liv, om man inte vet att lägga fast när livet börjar och när livet slutar.

Det går inte att komparera vare sig liv eller död. Likväl verkar det som om en del debattörer skulle önska att detta vore möjligt. Andra anser tydligen – helt obegripligt – att frågeställningen om livets början är ointressant. Åter andra svarar med att mer eller mindre direkt hävda att människovärdet får relativiseras och att ett människoliv kan betraktas under en rad omständigheter, som ett medel, ett objekt och inte som ett subjekt.

I politisk debatt och opinionsbildning över huvud är det alls inte ovanligt att de småttiga frågorna får rejält utrymme och omfattande uppmärksamhet medan de stora och svåra spörsmålen avgörs abrupt. Debattörer och analytiker stiger snabbt åt sidan

Sverige är ett litet land. Men det rättfärdigar på intet sätt ensidighet och konformism. Vi är duktiga på att orda om offentlighetsprincip och öppna attityder, men dessa demokratiska självklarheter är i praktiken ofta begränsade och bevakade av debattpoliser, som placerats eller placerat sig på de mest inflytelserika och stilbildande positionerna.

Emellanåt ventileras ståndpunkten att Sverige allt mer bär tecken av enpartistat. I regel åsyftas då att regeringen under många år åsiktsmässigt genomsyrat myndigheter och departement. Och utnämningar, för att inte nyttja ordet förläningar, har lett till att regeringen kan styra och reglera i alla de sammanhang. Detta är självfallet demokratiskt sett destruktivt.

Ännu mer sällan observeras emellertid att enpartistaten gör sig gällande värdemässigt. Den så kallade blockgränsen existerar inte när etiska spörsmål avhandlas. Det har varit och är snarare så att från oppositionshåll, från liberala kretsar inom borgerliga partier, har ett slags etisk monopolism hävdats. Och den har varit av utilitaristisk karaktär. Talet om mångfald har knappast fått existera när det gäller etisk debatt.

När stamcellsdebatten smög in i svenska medier avkrävde opinionsbildarmagnater per omgående att alla som ville bli betraktade som framstegs- och vetenskapspositiva skulle utbrista ett ja och amen till embryonal stamcellsforskning. Inte ens ett för demokratin och förståelsen rimligt problematiserande ville examinatorerna godta. Att lagstiftare och allmänhet var oinformerade och att beslut om riktlinjer saknades var tydligen ointressant i den eufori som ofta uppstår när vi människor tror oss ha tagit något steg mot ett om inte evigt så i varje fall förlängt liv.

Per Landgren och Daniel Wärn är beröm värda. De har vare sig accepterat den liberala censuren eller munkavlen inte heller dragit sig för att djuploda i de frågor som varje sansad medborgare begriper kommer att tränga sig allt närmre på. Demokratin fordrar en värdegrund. Landgren och Wärn bidrar till att skapa och skärpa den insikten.

Alf Svensson