Men vad utskottet då talade om var risken för en präst att bryta mot Brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp, som ska ändras på samma sätt som grundlagen. Frågan huruvida själva bibeltexten, i de delar som avsågs, skulle falla under den samtidigt utvidgade straffbestämmelsen i Tryckfrihetsförordningen togs över huvud taget inte upp.
Den frågan har man helt enkelt missat igenom hela lagstiftningsprocessen. Regeringen skriver inte ett ord om detta i sitt förslag till riksdagen. Lagrådet säger ingenting i sitt yttrande, inte heller konstitutionsutskottet. I själva verket innebär utskottets svar på invändningarna från kristet håll om predikosituationen att man bekräftade texternas missaktande karaktär. Annars skulle man ju ha kunnat avfärda farhågorna mycket enkelt: Varsågod och fortsätt använda dessa Bibelställen, för det som står där är inte förgripligt.
Det dilemma som grundlagsregleringen medför om man vill skydda homosexuella mot kränkningar i böcker och andra medier har man tidigare varit fullt medveten om i regeringskansliet. När ett förslag att utsträcka straffskyddet mot hets mot folkgrupp till att också omfatta homosexuella diskuterades för 15 år sedan konstaterade justitieministern att det skulle bli mycket svårt att överblicka konsekvenserna av en sådan lagstiftning. Han framhöll att lagstiftningen skulle kunna drabba olika slags framställningar med religiös bakgrund (proposition 1986/87:124). Detta finns återgivet i den nu aktuella propositionen under rubriken ”Ärendets tidigare behandling” (proposition 2001/02:59 sidan 30). Ändå tiger man om dilemmat när man denna gång vill genomföra lagändringen.

Tryckfrihetsansvaret – ansvaret för att något tryckts i en skrift – är ett så kallat strikt ansvar. Det krävs inte ens att den för skriften ansvarige känner till att det förgripliga uttalandet finns där. Medan straffansvar i alla andra sammanhang förutsätter att man varit åtminstone oaktsam, i många fall att man handlat ”med flit”, ska allt som är infört i en skrift anses infört med den tryckfrihetsansvariges vetskap och vilja (TF 8 kapitel, paragraf 12). Ansvarig för en bok är i första hand författaren, och om denne inte kan ställas till svars (till exempel är avliden), utgivaren. Den personen ska alltså dömas – helt oberoende av vad han eller hon avsett eller ens varit medveten om – om texten, vid en normal läsning, ger uttryck för missaktning mot homosexuella som grupp.

Madeleine Lejonhuvud
Professor i Straffrätt